Om fönster

För ett tag sedan läste jag om Joharifönstret. Den förklarar på ett lättfattligt sätt en människas komplexitet. Människan beskrivs som ett fönster med fyra rutor. En öppen, en blind, en hemlig och en omedveten ruta.

Den öppna rutan är det vi visar för varandra i vardagen. Vår klädstil, var vi bor, vad vi arbetar med, allt som tillsammans skapar den yttre människan som vi vill vara och framstå som. Även vårt ytliga vardagsprat, vilka vi umgås med osv. förstärker den bild vi vill att omgivningen ska ha av oss. Det är den ”fasad” vi visar upp.

Den blinda rutan är det som andra ser hos oss men som vi inte själva är medvetna om. Vi är alla omedvetna om och blinda för hur vi ibland uppfattas av andra.

Den hemliga rutan representerar det vi bär på men som bara vi själva känner till och som vi av olika skäl döljer för omgivningen. Det finns olika nivåer av hemligheter:

  • Öppna hemligheter, som vi berättar för vem som helst när vi småpratar om ditt och datt. Små ofarliga hemligheter som inte på allvar hotar vår självbild.
  • Valda hemligheter, som man bara vågar anförtro någon som man verkligen kan lita på. Vår livsproblematik på denna nivå berättar vi bara för dem vi verkligen litar på och kanske inte ens dem. Att vara människa är också att bära på
  • Hemliga hemligheter. De är saker som är så svåra för oss att vi knappt orkar hålla dem medvetna.

Till sist har vi den omedvetna och okända rutan. Vi bär alla på smärtsamma upplevelser som vi har förträngt. Utan den försvarsmekanismen skulle vi inte överleva. Dessa ouppklarade känslor kommer fram i form av dålig självkänsla, ångest, ständiga skuld- och skamkänslor osv. Okända rutan är inte bara knytet till det negativa. Här finns också alla dessa andliga krafter, våra inre följeslagare.

Att växa som en människa handlar om att leva med ett så stort öppet fönster som möjligt utan att för den skull vara gränslös. Detta växande hör samman med andlighet och relationer. Vi behöver tillitsfulla och trygga relationer där vi känner oss sedda och accepterade för att vi ska våga möta det i oss själva som vi förtränger och är blinda för. Att vi mår dåligt, handlar oftast om att vårt öppna fält är alldeles för litet. Våra blinda och hemliga sidor blir så dominerande att de förtränger och förkrymper våra liv och hindrar oss från att bli helare och lyckligare människor.

En människa kan bara bli en hel människa i så hög utsträckning som hon vågar visa vem hon verkligen är för en annan människa. Livet är relationer och det är bara i förhållande till andra som vi kan utvecklas, försonas och växa.

Jada, livet kan ibland kännas fönsterlöst. Instängt… mörkt… intryckslöst. Det är då det är så viktigt att öppna ett fönster. Ett enda pyttelitet fönster kan räcka. Släppa in lite ljus, lite luft och lite intryck. Därutifrån. Släppa in livet där utifrån i sitt liv. 

Öppna fönster… ställa det lite på glänt… kanske öppna det lite till… och lite, lite till ändå…

Lite efterhand… tills det står där, fönstret, vidöppet. Och du ser allt det vackra där utanför. Fylls av en längtan så stark att den inte går att stå emot längre.

Du går ut.Genom fönstret. Möter livet. Deltar. Levande fullt ut. 

Och därinne, bakom fönstret lämnar du instängdheten… mörkret… och intryckslösheten.  

Bakom dig för alltid.

Nina

PS …

 httpvh://youtu.be/vbG4vmibLo8

  1. Wikki

    Kära Nina, tack för ditt inlägg på min blogg! Din katt lämnar dig aldrig! En liten del av hennes kärlek bor för alltid kvar i ditt hjärta och fröken Pelle kommer att hålla sin tass över dig och familjen och nya katter, som alltid! En älskad katt delar gärna med sig, och som hon fostrat dig i 13 år nu att bli en bra kattmänniska, så får du också gåvan att kunna älska en kommande katt, en som ger dig samma blick: ”Bli min!” – när tiden är mogen. Vi tänder ett ljus för Pelle och vet att hon tryggt väntar på dig i SkaparKattens famn! TröstTassKram Wikki
    PS. Läs gärna i min sidokolumn ”Wikki’s Viktigaste Jam” detta http://metrobloggen.se/wikipedia/farval_fran_din_katt/ och de andra inläggen om sorg – hoppas de kan skänka lite lindring! ♥

    • Tack för svaret min vän. Mer en någonting annat, önskar jag att det finns en katt -himmel någon stans. Pelle har en given plats i den himmelen. Mer än ofta, kändes det som att hon hade en större förståelse för livet, än vi människor har. Hon var sig själv och stolt över den katt hon var. Jag skall titta in i din länk. Vidare var jag mycket glad, när jag hittade länkar hos alla fina katthem i trakten. När det är dags, skall vi ta en tur till Göteborg och titta in, om det finns någon fyrbenta vän, som har lust att följa med. Blir vår dröm om en större gård san i närmaste tiden, kan det vara så att vi får plats till en kompis också.

      Tack för ljuset! Vi har ett litet ljus hemma, som brinner för Pelle på kvällarna. Jag hoppas att hon har det bra, där som hon är idag!

      Mvh
      Nina

  2. Lo

    Det är en fin och enkel beskrivning av hur det är att vara människa, detta med fönster! Jag kommer att tänka på när jag med en vän för ”hundra år sedan” pratade lägenheter. Jag sa att jag drömde om en lägenhet med stora fönster så att jag kunde se ut över stan. Fy, vill du verkligen det sa han? Har du inte tänkt på att folk också kan se dig om du har stora fönster? Det skulle jag aldrig vilja, vill du verkligen det? Jag tänkte till en stund men, höll sedan fast vid att jag ville ha en lägenhet med stora fönster. Kanske har jag ändrats, men jag älskar fortfarande stora fönster som ger mig utsikt mot världen. Men idag vill jag från mitt fönster se havet och jag vill sitta några våningar ovanför gatuplan😉
    Kram Lo

    • Vilken fönster -tanke … några våningar ovanför gatuplan. Ja, varför inte. Jag tror att det är en fönster som alla skulle må bra av. Är man lite ovanför gatuplanet, så störs man inte så mycket om det vardagliga, som hör till det normala gatulivet, och ändå är man en del av helheten. Man har skapat en alldeles egen perspektiv för livet. Hmmmm … jag måste nog jobba lite med mina fönster. Drömmer nämligen om en stuga, mitt i skogen, där den ända som tittar in, är eventuellt en skogstomte. Som tur är, är man ingen riktig psykolog – vet inte hur analysen för detta svar skulle låta. Men jag trivs på landet. Där det är tyst och man är en med naturen. Stunder vid stuga trappan, med en stor kopp kaffelatte, och det ända som hörs är vinden i trädtopparna och surret av mina egna ”snusmumriken” filosoferingar.

      Kram Nina

      • Lo

        ”En stuga i skogen, där den enda som tittar in genom fönstret är en tomte”. Jag tror det är skönt! Jag tänker mig nämligen att om man vill ha en stuga i skogen så har man den därför att man älskar skogen. Man älskar att vara ute i skogen, att vandra och röra sig i skogen! Och om man är någon som varit ute i världen hela dagen, då är det skönt att vila ut tryggt inne i stugan! Det är kul att du sitter på trappan! Själv tänker jag mig att mina fönster är en del av en vägg, att det finns en glasdörr att öppna och att jag sitter där på min balkong. Jag sitter på balkongen och hör vågorna sjunga =) Kramar Lo

        • Nina

          Tack för dina ord Lo. Det är nog så som jag antagligen känner. Jag behöver dessa stilla lugna stunder, för att bara vara och andas ut. Jag älskar trappor och sitta på trappan. Det är ett slags mitt i mellan -tillvaro för mig. ”En musiker måste skapa musik, en konstnär måla, en skald skriva … för att innerst inne kunna leva i frid med sig själv. – A.Maslow” Jag är varken musiker eller konstnär och skriver till husbehov – men längtan för frihet är det samma. Jag kanske är en ”trappa -konstnär” … jag sitter och bektraktar livet, för att hitta friheten inombords. ”Den som vet mycket om andra kan vara lärd, men dem som förstår sig på sig själv är klokare. Den som styr andra kan vara mäktig, men den som förmår styra sig själv är ännu mäktigare. T.T.Ching” Att sitta vid trappan är ett ”internt styrelsemöte” för mig. Bara jag, men mycket konflikter att lösa, varje dag …

          ”Om du ser det lilla på samma sätt som det ser dig, och accepterar det svaga för den styrka det har, och nyttjar det dunkla för det ljus det avger, då går allt väl. Detta kallas Handla Naturligt. T.T.Ching” Det lilla, svaga och dunkla är ”jag”. Det behövs en trappa och stuga med tomte, för att komma så långt att man vågar ”handla naturligt”.

          Tänk att alltid ha med sig en glasdörr som man kan öppna när som helst för att lyssna på vågornas melodi. Det är som ord från ”Mumindalens Snusmumriken”. Så vackert.

          Bykstugan är ett slags liknande dörr för mig. Att kunna öppna dörren tillsammans med er och lätta dessa ”hemliga hemligheter” – det är underbart. Hemliga hemligheter är nämligen inte mera hemliga, när man delar dom med någon annan. Därmed kan man även öppna fönstret lite mera … vi har blivit ”fönster -konstnärer”.

          Kram Nina

          PS. Klockan är mycket, jag har suttit vid trappan en stund (med en stor kopp kaffe), barnen sover och jag är som vanligt på ”Snusmumriken” humör … därmed alla funderingar i skriftlig form ;O) …

Tack för att du tar dig tid att lämna en kommentar! Vi blir väldigt glada!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: