En dag börjar mor Sofie bada …

På torsdagseftermiddagen träffade jag några underbara kvinnor. En ”Sally”-grupp som jag startade i samband med att vi flyttade till Dals Ed. Dessa kvinnor går i SFI (svenska för invandrare) och tanken är att vi en gång i månaden gör något roligt, annat än att bara studera – för det behöver man. Att ta en paus i vardagen – det behöver vi alla för att må bra. Det är en grupp kvinnor som kommer från många olika länder med olika bakgrund. Filippinerna, Thailand, Kosovo, Libanon, Belgien, Somalia, Turkiet … Alla har samma mål i livet, att hitta sin plats i svenska samhället.

På ett sätt är även jag en invandrare, eller  ”kulturberikare” 😉 Fast man bara kommer från grannlandet Finland finns det flera olikheter mellan den svenska och finska kulturen. Efter 15 år i Sverige kan jag inte tänka mig att flytta tillbaka till Finland, men int’ kan jag säga att jag är ”helsvensk” heller. Kanske har man lyckats att plocka det bästa av båda kulturerna.  Då kan ni tänka er hur dessa kvinnor känner och hur svårt det är för dem att känna sig hemma. I alla fall i början. Det fina med dessa kvinnor är att de har drömmar och planer för framtiden. Konkreta mål som motiverar dem att lära svenska språket. Frisör, förskolelärare, konditor … konkreta yrken, enkla mål kan man tycka, men för dessa kvinnor är det stort. Jag upplever detta som mycket vackert. Flera av dessa kvinnor har svåra minnen från förr, men ändå har de krafter kvar för att se ljust på framtiden.

Igår bjöd Luljeta på traditionellt balkanskt fikabröd Krem Pita och vi pysslade några gammaldags svenska julgransdekorationer. Hjärtan och ett varmt  hjärta har vi ju alla – 365 dagar om året.

♥♥♥♥♥♥♥

Jag tänker ofta på Moa Martinsson och hennes bok, Kvinnor och äppelträd. Moa, som med sitt liv och sina böcker får läsaren att förstå den djupaste innebörden i det hon skriver: hur ett stekt ägg till middagens sill och potatis är stor lyx. Hur människor kan finnas för varandra trots att de knappt har nog åt sig själva. Något att tänka på i dagens samhälle, där ett stekt ägg knappast upplevs som lyx, men hur är det med att finnas för varandra?

Denna text är redan skriven under ”Om Mor Sofie och hur allt började …”, men budskapet är så viktigt att det inte skadar att upprepas gång på gång på nytt. För mig är även bloggvärlden en Stor Sally -tunna. Om ni tänker noga, så här delar vi tillsammans våra innersta tankar; sorg och glädjeämnen som ligger i hjärtan. Här andas vi ut, skrubbar lite skit av verkligheten och låter kreativitet och handlingskraft skapas! Här för vi vidare Moas arv och jag är helt övertygat att Moa ler och är så stolt över oss, där uppe i himmelen där hon bakar kubbar till sin älskade Harry.

Jag önskar er alla ”medbastare” en fin helg!

Nina

Det är tidigt 1900 -tal och det passar sig absolut inte! men denna dag, smutsiga och trötta, efter att ha avslutat det tunga arbetet på gården, reglar mor Sofie och Fredrika dörren till bykstugan. De eldar under kitteln, värmer vatten och badar.

Bonden blir så klart ursinnig och folket i byn tisslar och tasslar om mor Sofie som badar. För de fortsätter att bada, mor Sofie och Fredrika. Och de blir fler, snart badar även mor Sofies döttrar. En gång i veckan reglar de dörren till bykstugan, värmer vatten och badar.

I eldens sken tvättar de smutsen från kroppen, vilar sina trötta lemmar. I bykstugans värme andas de ut, delar det som ligger i hjärta och tanke med varandra. Någon gång händer det att Fredrika har en bit vetekrans med sig, lite kaffe att koka. Kvinnorna njuter av kaffet, sina renskrubbade kroppar och förtrolighten i bykstugan.

Referat ur Kvinnor och äppelträd, 1933 av Moa Martinsson.