En dans till livet

I november förra året dog någon jag håller kär. Efter att ha haft sjukdomen i sin kropp en längre tid dog min vän av cancer.
Min vän var konstnär, designer och hon skapade vackra kläder. Hon hade ett litet kapell där  skulpturer, foto, målarkonst och kläder visades upp under vackra former. Men, kapellet var mer än en lokal för min vän, det var också en självklar plats för bön och sång.

Sista gången vi träffades, satt vi bredvid varandra längst fram i det lilla kapellet. Familj och vänner hade samlats till en märklig fest, vi var där för att fira min sjuka väns födelsedag. På bord i mittgången stod glas fyllda med champange och höga fat fyllda med plockmat. Min vän skimrade, hon var så vacker! Hon var så vacker, men så tunn och trött. Hennes ben som stickor i de  nu allt för vida svarta stövlarna.

Min väns kapell är en plats för konst och fest, för livlig gemenskap och för stilla bön. Det är en plats som rymmer hela livet. Mot slutet av kvällen sa min vän: jag vill att F spelar en lovsång, jag vill att vi sjunger tillsammans.

När alla satt sig tillrätta, när F började spela och sången och lugnet fyllde kapellet sa hon:tag min hand Lo, jag vill dansa tillsammans med dig. Vi måste dansa, sa hon med eftertryck, för det är en sådan glädje att få vara här! Jag tog hennes arm, hjälpte hennes svaga kropp upp ur stolen och vi dansade tillsammans.

Jag har sällan dansat en sådan dans, en stillsam dans där varje rörelse var kärlek. Kärlek, glädje och tacksamhet. Så dansade vi, jag och min döende vän, en dans till livet, en dans till Gud.

Hon är ofta i mina tankar, min vän som älskade livet. Jag tänker ofta på denna vår sista stund tillsammans, hur hon mitt i allt det svåra, mitt i smärtan och den stora sorgen  valde att leva. Hur hennes kärlek och glädje var större än smärtan och sorgen. Hur hon med sin smala hand höll ett fast tag i min arm och hur vi dansade tillsammans en dans till livet…

Lo

  1. Nina

    Lo, du är en rik kvinna!

  2. Lo

    Det är sant Nina, visst finns hon kvar och den vackra skatt hon gav mig bär jag för alltid med mig!
    Kram Lo

  3. Nina

    Din vän Lo, var en vacker människa. Hon förstod att det liv som vi lever här på jorden är en gåva som vi skall förvalta så gott som vi kan – varje dag. … men störst av allt är kärlek. Kärlek och Glädje går hand i hand. Tacksamhet kommer som följeslagare med ett liv i glädje och kärlek. Och hon är inte död min vän. Hon vandrar vidare och just nu ler hon när hon läser din text.

    När jag ställer mig frågan vad vill jag lämna efter mig, när det rä dags att gå vidare … är svaret just: Glädje och Kärlek. Två ord som får fungera som röda tråd i mitt liv.

    Tacksamhet är ett ord som följer mina steg varje minut … tacksamhet för livet!

    Ta hand om dina fina minnen – det är det finaste skatt man kan ha med sig i resan – inget man kan köpa till sig med pengar.

Tack för att du tar dig tid att lämna en kommentar! Vi blir väldigt glada!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s